Information

Information om Myskankan (Cairina momelanotus)
Historia Denna anka finns vildlevande i Syd- och Mellanamerika. Den domesticerades redan före 1500-talet i Sydamerika och fördes snart därefter till Europa. Den tillhör gruppen Trädänder (Caririnini), där bland annat arter som Knölgås, Dvärggås och Mandarinand ingår. De sitter gärna på trädgrenar, husnockar eller andra uppstickande föremål, vilket man sällan eller aldrig ser andra ankor eller änder göra! Ibland hör man talas om Svensk Myskanka, men detta är lika taget som om man kallade en annan fågel för Svensk Undulat! Myskankan har förändrats sedan den domesticerades, bland annat har färgerna ändrats och storleken ökats - men den enda variant som har sitt ursprung i Sverige, är den vita med svart hjässa (antagen av Europaförbundet 1986). Rasen kom till Sverige under 1600-talet och kallades då för Ostindisk and. Den har alltså, likt många andra raser, funnits i Sverige ett hundratal år, men det finns andra raser som funnits här ännu längre - så någon grund för att kalla den för Svensk Myskanka finns det inte!
Några raser Ankor delas in i lätta och tunga raser, och i raser med liten eller stor värpförmåga, precis som höns. Den vita pekingankan från Kina är nog den ras som är mest spridd över världen och den som är sinnesbilden för begreppet anka. Det är en tung ras (3-5 kg) och hålls både för köttets och äggens skull (100-200 ägg per år). Äggen väger ca 70 g och är vitgula. Pekingankan är ingen god ruvare. En annan vit anka är den engelska *aylesburyankan. Det är den som amerikanerna korsat in i sin variant av pekinganka. Det är också en tung ras, men den skiljer sig från pekingankan på många sätt. Hållningen är mer vågrät, och näbben är längre och har oftast en blekare färg. Äggen är större och kan ibland vara grönaktiga. Rouenankan* liknar sina förfäder gräsänderna men är betydligt större. Halsen har ett vitt "halsband". Den kommer från Normandie i Frankrike, är i storlek som pekingankan (3-3,5 kg) men växer långsammare. Den är inte heller någon bra ruvare men kan lägga 80-100 ägg per år. Äggen väger drygt 80 g och är grönaktiga. De två svenska lantraserna, *svensk blå anka* och *svensk gul anka, är något lättare (3-3,5 kg) än de föregående. De är också vanligtvis bättre ruvare. Den blå ankan värper sämre än den gula, 50-100 ägg per år, medan den gula kan värpa upp till 200 ägg. Den blå har skiftande grå nyanser och en vit bröstfläck. Den kan också vara vit och gråspräcklig eller svart med vit fläck. I en kull ser man ofta alla varianterna. En annan lantras är den danska lantankan. Den är vit men mindre än andra vita raser (2-2,5 kg). Äggen är grönaktiga och väger minst 50 g. Kejsaranka* är en mutation som renavlats. Det utmärkande är hättan på bakhuvudet. Den kan ha alla vanliga färger, men hättan är alltid ljusare. På 1850-talet importerades från Indien de s.k. löpänderna till England, där de vidareutvecklades till en tam ankras, *löpanka. De är smala, lätta (ca 2 kg) fåglar med överdrivet upprättstående ställning, vilket beror på att fötterna sitter extremt långt bak. De värper mycket bra, upp till 300 ägg årligen. De springer oftast omkring på rad, vilket ser komiskt ut. Myskankan* härstammar inte från gräsanden, utan från den vilda myskanden i Sydamerika. Till Sverige infördes de någon gång i mitten av 1600-talet. Då kallades de ostindiska änder. De skiljer sig från andra ankor på många sätt. De flyger exempelvis mycket bättre. De kan vara ganska aggressiva och går inte så bra ihop med andra ankor. De låter inte som vanliga ankor, utan väser som gäss. Deras röda ansiktsfärg är karaktäristisk. Vikten ligger på 3-4 kg. Äggen väger minst 70 g och är vitgula. Myskankan är mycket fruktsam och får lätt två kullar per år med 12-20 ungar i varje. Den används ofta som ruvare för andra ankors ägg. Den ligger säkert, tar väl hand om ungarna. Av någon anledning går inte äggen så bra att kläcka i maskin. När myskankhonan äntrar dammen med sina ungar ser hon till att den är fri från andra badare, sedan lockar hon i ungarna, men ligger ofta kvar på marken och vaktar och är mycket noga med att föra in ungarna i skydd om det skulle börja regna.
Våra ankor Som ni har förstått har vi ett litet bestånd själva. (2002-03-27) Våran familj är något större än behagligt för våran egen del. Visst har de ganska stort utrymme att vara på men de har ju sina favoritställen att sova och vila. Detta innebär att det blir en hel del skit efter dem. Bokstavligen. Myskankorna är ofta lösa i magen, det är en del av myskankornas försvarsmekanism. När de känner sig hotade sänder de ut en illaluktande stråle bajs och det kan till slut bli rätt grisigt där myskankan drar fram. Jag tycker inte att det gör så mycket om de skitar ner gräsmattan. Det är bara att ta fram trädgårdsslangen och spola av den, så har gräsmattan fått lite extra gödning. Myskankor i allmänhet är mycket vänliga, stillsamma, lågmälda och sällskapliga djur. Verkligt behagliga bekantskaper.
Flyga Myskankor är bättre på att flyga än andra ankor. De flyger inte bort, utan svischar omkring i trädgården. Hanen (draken) är för tung, så han kommer inte så högt, men honorna flyger bra. Våra honor flyger regelbundet och bättre än hanarna. När en anka trivs och vant sig vid en plats stannar den där, men om man flyttar den till en okänd plats, kan den flyga iväg. Man kan vingklippa dem för att de ska stanna på marken. Det ska inte vara så farligt, det är bara fjädrarna man klipper av och de växer ut igen när de byter fjädrar.
Utseende
Den har ett särskilt utseende: ett naket, rött vårtigt ansikte med en näbbknöl (vilket ni kan se på våra bilder) och en lång stjärt. Vikter är för en hane minst 4 kg och hona 3,0 kg. De låter inte som vanliga ankor, utan väser som gäss med små väsningar. Bara om de blir riktigt störda kommer ett litet "tut". Annars är de mycket tysta och stillsamma.	(Detta är Sten.)
Uppfödning Alla ankor har ett parningsspel, som går ut på ett nickande med huvudet. Denna "dans" saknas hos myskänderna! Det går att para en myskankshane med en ankhona av annan ras, men avkommorna blir då oftast sterila. Däremot är det inte ofta som en ankhane av en annan ras blir särskilt upphetsad av en myskankshona, eftersom hon inte eggar honom med den nödvändiga "dansen"! Just myskankor parar sig oftast på land. Andra säger att det verkar vara så att själva åsynen av rent vatten är viktigt för att parningsbeteendet ska utlösas. Min åsikt är att om de parar sig i vattnet beror troligen på att det kanske var där honan befanns sig. Men en nyrensad damm är oemotståndlig för ankan men vad jag har förstått då av andra syften. De gillar att hålla sig rena. Till och med en minimal balja kan få ankorna att bli bad-galna. Honorna bygger bra bon och ruvar gärna fram sina ungar själv. Hon är mycket fruktsam och får två till tre kullar per år med 12-20 ungar i varje. Där hon sen ruvar i ca 34-40 dagar. Äggen är vitgula och väger minst 70 g. Nästan alla ägg blir till små myskällingar och honan försvarar dem med näbbar och klor. Men skatorna rår de inte på, så när ungarna är riktigt små, bör man ha dem i bur, för att skydda dem. Man kan även använda myskankshonan för att ruva fram andra ägg än sina egna! När honorna ligger på ägg låter de ganska speciellt. Man lär sig att känna igen lätet som är ett slags kvittrande. Tillsätt kalk i maten for den ruvande honan. Krossade snäckskal finns att köpa. Om honan skulle göra ett tvärt slut i värpningen brukar kunna bero på i första hand två saker. 1. Antingen har honan utsatts för en plötslig förändring i miljön, t.ex. att det blivit mycket kallare, eller att hon har varit utan mat eller vatten under en dag. I så fall borde hon börja värpa igen efter ett tag. 2. Eller så har hon värpt så många ägg att hon egentligen skulle börjat ruva. Vissa änder har dålig ruvinstinkt och då slutar de bara värpa och så händer inget mer. Andra har bättre ruvinstinkt och skulle börjat ruva, men gör det inte för att uppfödaren plockat undan äggen från redet. Myskankan är bra på att ta hand om sina ungar. Honan blir väldigt aggressiv, då hon går med smått och man bör hålla sig undan och inte provocera henne! Då de blir provocerade, väser de som gäss! De kan till och med attackera om man kommer för nära. När myskankhonan äntrar dammen med sina ungar ser hon till att den är fri från andra badare, sedan lockar hon i ungarna, men ligger ofta kvar på marken och vaktar och är noga med att föra in ungarna i skydd om det skulle börja regna.
Utfodring Ankor som går ute och äter gräs, sniglar, insekter, ogräs - maskrosor, klöver, gamla matrester och annat ätbart - vad de kan hitta. De kan täcka största delen av sitt näringsbehov själva. Nackdelen är om det finns det trädgårdsland äter dom av det också. De älskar äpplen, både självfallna och handplockade. De finner mycket nyttigt i plaskdammar och bäckar. De är ivriga betare. Har man tillgång till betesmarker, är det alltså betydligt förmånligare att ha gäss, ankor eller kalkoner än höns. Det finns folk som hyr ut sina myskankor som biologiska bekämpningsmedel mot de så kallade "mördarsniglarna"! Personligen anser jag att myskankans förmåga att äta sniglar är överdriven. Min erfarenhet säger att de hellre äter vanliga skogssniglar. Så, myskankan är ingen snigelätarmaskin. Det är i stort sätt bara de fullvuxna ankorna som kan äta stora sniglar och då klarar de bara några stycken åt gången, sedan slemmar strupen igen. Däremot är både unga och vuxna myskankor bra på att äta mindre sniglar. Det kan vara en bra kompromiss att låta ankorna ta alla små sniglar och snigelägg, och själv plocka de stora sniglarna. De älskar också mask. Vintertid får våra ankor speciellt ankfoder (se till att det är livfoder för ankor som ni ska behålla) kompletterat med krossad säd. Överblivet bröd tar de också. Det är viktigt med vatten. Det räcker med en skål eller en liten balja. Ankorna blöter fodret med vatten och silar det genom näbben då de äter. Ankungar som växer måste få i sig lite animaliskt protein och mineraler. I stället för bara speciellt kycklingfoder (se till att det är liv-start foder för ällingar som ni ska behålla) kan man växla om med kokt hackat ägg eller kokta fiskrester blandat med majs- och sojamjöl.
Boet Våra ankor klarar kyla bra. De har ett ankhus som är torrt och dragfritt, men vad vi har märkt föredrar de att sova ute. De får maten utomhus utan de kallaste dagarna på vintrarna. Även om djuren kan få gå lösa för det mesta, behövs en rastgård med stängsel. Man kanske åker bort och inte kan se efter djuren. Eller kanske det kommer objudna gäster, som exempelvis räven. De behöver inte så mycket vatten som andra ankor. Man behöver alltså inte ha tillgång till någon damm, men ett kar bör inte saknas, eftersom främst honorna gärna tar sig ett bad någon gång då och då (ungarna älskar att bada så länge de är små)! Enligt djurskyddslagen måste ni ha fönster på ankornas vinterhus. Huset behöver inte ha vare sig isolering eller värmekälla, det bör dock vara dragfritt och golvet ska ha en ströbädd. Ankor uppskattar om de har möjlighet att vistas ute även vintertid. Med utevistelse får det i huset vara högst fyra ankor per m2 golvyta. Hålls de enbart inomhus får det vara högst två per m2. En rastgård bör vara minst dubbelt så stor som inneytan. Boendet hos oss består av en gammal lekstuga på tomten och utanför har vi spännt upp ett nät runt ingången (mot hök osv.) På golvet har vi stallströ och det finns även några pallar och upphöjnader som ankorna han hoppa upp på. De gillar att sitta högt. Kanske en lite låda som ankhonan kan krypa in i och lägga ägg. Honan gillar tre kanter runt sig och kanske ett tak (men inte nödvändigt)
Sjukdomar Ankor kan få löss, eller fjäderätare som de också kallas. De angriper fjäderdräkten med följd att fåglarna ser slitna och fula ut, trots att det inte är tid för ruggning. Om man håller en fjäder mot ljuset syns tvärgående kanaler efter fjäderätarnas framfart. Man kan även se äggansamlingar vid fjäderbasen. Dessa ansamlingar kan bli ganska stora. För verifiering av diagnos och råd om behandling av dessa löss bör man vända sig till en veterinär, som kan skriva ut läkemedel eller tipsa om någon receptfri metod.
Något annat vi också varit med om är utstående vingar. Efter ett flertal samtal med veterinärer och andra kunniga på ankor, har vi egentligen inte kommit fram till mycket. En veterinär på Blå Stjärnan i Göteborg hade haft ett flertal myskankor (hanar) själv med detta symptom, men hon visste inte heller vad det berodde på. Men några idéer var eventuellt inavel eller kanske för lite kalk som älling. Men som sagt vet jag inte vad det kan bero på. Jag har också endast haft hanar med detta problem. De verkar inte göra ont utan det är helt enkelt en felväxning av vingarna. Rådet jag fick var att om hanen blev mobbad borde jag kanske avliva eller sälja den för att den inte skulle må psykiskt dåligt. Men det gäller väl generellt för alla ankor skulle jag tro.	(Som hanen på bilden.)
Personligt Man kan få en nära relation till sin anka. Den första ällingen vi fick blev så tam att den mer uppträdde som en hund än en anka. När vi kommer med bröd för att mata Sten vill han absolut ha mat först och får han inte det så rycker han tag i byxbenet vid knäet och drar tills han får sin mat. Det händer att han nyper till i benet då. Visst är ankorna är snälla mot barn, hundar, katter m.m. Men frågan är hur snälla katter och hundar är mot ankor.
Annat Ankäggen går lika bra att äta som hönsägg. Skillnaden är att de är något fastare i konsistensen och något större än vanliga hönsägg. Om ankorna ofta reser sig och flaxar med vingarna kommer det att bli storm. Skriker de på nätterna blir det omslag i väderleken. Badar ankorna mycket är det regn på väg. Så här står det i alla fall i Hemmets Stora Kokbok och Rådgivare från 1926.......